fredag, april 21, 2017

Bilder från Schweiz och hyr lägenhet i Åbo!

Trots allt så snurrar jorden vidare och det är fredag igen. Mitt i alla avsked och sorligheter den här våren finns också det ljusa i livet. Dagen är aldrig antingen eller, svart eller vit, den är i olika höjder, rader, känslor och färger samtidigt. Vilket kanske är självklart men blir så tydligt då höjderna och dalarna blir höga och låga samtidigt.

Bilderna från Schweiz under påsken får träffande nog symbolisera höjderna:

Snön smälte i snabb takt också högt uppe

Matsäck som lunch var en hitt. Priserna i Schweiz är inget att skoja med.

Det här är just före vi åker ner från en svart backe, vi kom ner - fast stilpoängen
 var inte så höga.

Afterski i ca +30 grader med Danni och min faster och en underbar utsikt

Och som avslutning träffade vi på hemvägen Anna&Jay med barn. Anna och jag
studerade tillsamman i Åbo och vi har hållit kontakten sen dess. 

Och på tal om Åbo så hyr vi ut våra trevliga lägenhet i Åbo centrum på Universitetsgatan. Skrev så här på FB:

"Uthyres: Fin och trivsam trea (76m2) i Åbo. Centralt läge på Universitetsgatan ett stenkast från Åbo Salutorg. Stort vardagsrum och balkong. Hyra 950 euro/månad. Ledig fr.o.m 1.6. För mera information kontakta: annelind79@gmail.com."


Åbo är ju hot, hot, hot om ni inte visste det från förut. Bilden är från internet närmare bestämt från kingofwallpapers.com. 

Och som inte det här skulle vara nog har jag en fredagsfiilis låt att dela med mig. Lina som ser på HBO:s Big Little Lies tipsade mig om den här låten och den är ju sååå bra! Har inte börjat se på serien ännu, men tycker nu redan om den tack vare musiken. Ha en fin fredag!

torsdag, april 20, 2017

Den ledsamma våren

Alright, alright. Mina bubblande tankar kom aldrig ut via tangentbordet. Under de senaste veckorna har vi bl.a. firat påsklov och bilat till Schweiz. För att spara övernattningskostnader testade vi den här gången att åka hela vägen - ca 800 km - under en dag och det gick bra. Vi hade planerat att skida hela veckan hos min min faster men när vi närmade oss visade temperaturen +28 grader. Högst uppe fanns det ännu snö så envisa som vi är skidade vi i varje fall.

När vi kom hem fick vi ledsamma nyheter. Helena, Dannis pappas fru, somnade in på måndagen efter en tids sjukdom. Helena kom in i våra liv med ljus, sensibilitet och en ljuvlig kreativitet. Livet är skört - en dag är du där och nästa finns du inte mera. Kan inte förstå det, är så overkligt.

Det här är en tung vår.

fredag, mars 31, 2017

Mars i bilder

Inget nytt inlägg under hela mars. Har samlat mig och mina tankar under den senaste tiden och inte haft ett så stort behov att skriva ner dem (+ att min laddare till datorn gick sönder). Men nu börjar det bubbla över med funderingar så jag får börja skriva igen.

Mjukstartar ändå med mera bild än text. Marsmånads höjdpunkter i bild, varsågoda:

Lunch i Pra Loup. Så fin resa!

Tumistid i kabinen. Rufus och Elsa var båda i skidskola och nu skidar de redan ner för
stora backar.

Danni fick nån slags 40-årskris och testade nya skidor var och varannan dag. Sen åkte han ner i
crazyfart med ett leende på läpparna.

Soligt nästa varje dag och ca 20 grader i lä i solen. Varmare än på midsommaren
i Finland.

Lunch med hela nästan hela gänget. 

Sen kom vi hem och mamma och pappa kom och hälsade på. Här är vi och turistar i Gent.

Pappa och grönt te

I mars blev det vår på riktigt

Ännu mera vår.

Magnolia

Danni har rest omkring. Från Rom och EU:s 60 års firande
fick jag en kardinal-kalender.

 Det var mars det. Ha en skön fredag!

fredag, februari 24, 2017

On the road again (om sisådär en timme hoppas jag)

Heeej! Tänkte snabbt kika in här före vi åker iväg på sportlov. Vi skall om nån timme starta vår färd med bil mot de franska Alperna. Vi kommer att fira sportlov - eller Carneval som det heter här -med två kompisfamiljer som vi lärt känna i Bryssel. Stället vi åker till heter Barcelonette och där råkar Elises (en av mammornas) släkt ha ett hus. Hur tur har inte vi som blev bjudna med!

Fick just meddelanden av de två andra familjerna att de redan startat. Senast jag hörde något av Danni var då han skickade flygbilder över Greklands skärgård. Han borde vara i Bryssel, men vet inte vad som dröjer. Grrrr. Det kommer med andra ord att bli en sen och lååång färd. Hela resan är ca 1000 km men vi stannar i natt i Dijon för att inte göra resan för jobbig.

Hejdååå för en stund och ha en skön fredag!

Snaaart är vi här!


Och jag har blivit rödhårig. Lever ett liv i återkommande cykler. Tror varje år att jag vidgar
vyerna och gör något nytt och så när jag kollar på bloggen vad jag gjorde för ett år
 sedan så det exakt samma händelser: ny frisyr och
skidresa. Knas så jag är förutsägbar!

lördag, februari 18, 2017

Ett steg i taget

År 2016 var politiskt ett jobbigt år men privat bra. År 2017 har på det privata planet börjat skit helt rent ut sagt. Vi har igen en stor sorg i familjen. Dannis mormor Märtha gick bort förra veckans fredag.

När den äldsta generationen försvinner, försvinner för mig en trygghet. Bara det att Märtha satt i samma rum på Utö eller i Åbo, löste ett korsord och hade levt länge gjorde mig så trygg. Kan inte skriva mera om henne just nu för jag orkar helt enkelt inte känna efter.

För mig har dagboksskrivandet ofta hjälpt mig igenom känslostormar och svåra tider, men nu har jag inte alls haft lust. Allt har bara känts ledsamt, onödigt och tråkigt. På något sett var det här droppen som fick bägaren att rinna över. Förra veckan kände jag riktigt hur jag gled in i depressionsgropen, knuffade nästan mig själv för att komma snabbare ner. Ville bara ge upp. Tyckte allting var onödigt: att lära mig franska (lär mig aldrig), att söka om legalisering (dömt från början att misslyckas), att drömma om jobb som fysioterapeut (går ändå int), att söka jobba som volontär (vill jag ens?). Ville bara skita i allt och stirra på The Affair non-stop och sluta sköta om mig eller min familj.

Det känns lite bättre idag. Försöker göra en liten sak i taget. Sakta krypa uppåt igen. Sätta kastrullen på spisen och koka pasta till barnen.

torsdag, februari 09, 2017

Attacknyheter

Funderade här tidigare om hur det varje gång jag varit i Finland funnits någon som med bekymrad min frågat hur det är att bo i Bryssel. Om jag känner mig osäker eller t.o.m. rädd? Nu senast förstod jag inte att personen som frågade relaterade sin oro till terrorattackerna utan jag började istället babbla om hur tungt det kan vara att försöka hitta en ny tillvaro i ett nytt land och att det är tungt då Dannis jobb är så oregelbundet och när han ofta är på resor.

När jag förstod att frågan handlade om tillvaron efter bomberna och jag insåg att jag inte associerade frågan till attacken våren 2016 tyckte jag att det i sig självt beskriver hur lite jag i dag - mindre än ett år senare - funderar över det som skedde. Eller det är kanske felformulerat, för funderar gör jag nog. Minnet av den dagen aktiveras för några sekunder varje gång jag åker förbi Maalbeek-metrostation på väg till franskan eller när jag stöter på militärer som patrullerar på stationerna. Eller när jag tänker på patienter som skadades i attackerna och som jag fick vara med och sköta om på sjukhuset i Leuven.

Jag minns ibland, men jag är inte rädd när jag rör mig på stan. Jag kände ett obehag och var till och med rädd dagarna och veckorna efter attackerna. Men inte mera. För livet går vidare. När rädslan går över kan man tänka logiskt. Sannolikheten att dö i en terrorattack är så mycket mindre än att dö i en bilolycka - för att inte tala om att dö i hjärt- och kärlsjukdomar osv, osv. Jag kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden och speciellt inte för en sådan liten sannolikhet. Vilket begränsat liv det skulle bli.

Jag har tänkt på mediernas roll och hur den intensiva bevakningen av terrorattackerna i Bryssel - veckovis med bilder av militärer och folktomma gator - gör att de här bekymrade personerna i Finland fortfarande idag först och främst associerar Bryssel med terrorattacker. Känns konstigt att de eventuellt känner en rädsla och oro för den stad som jag själv idag njuter av att bo i. När jag gick med ett ljus till Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna var fortfarande alla stora internationella nyhetsbolag där. Deras tält och sändingsbilar stod i långa rader tätt placerade bredvid torget. Det kryllade av journalister och det kändes som att gå in i en reality show-inspelning med livesändningar till höger och vänster.

Och så knäpper jag på CNN här tidigare under veckan (måste sluta, får stressymptom av nyheterna) och hör Trump och Vita Huset säga att bevakningen på terrorattacker i Europa och USA varit för lam. Han slänger ut en lista på de attacker som enligt Vita Huset borde ha fått mera publicitet. Och där på listan finns Bryssel. Och jag baaaa - whaaat? Hur olika vi tänker - du och jag, Trumpen.

Jag tänker på all den värme och kärlek som Bryssel visade under dagarna och veckorna
efter attacken. Ett val jag gjort, finns säkert de som fokuserat på annat. Men solidariteten och
värmen mitt i sorgen var handgriplig vid Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna då jag tog den
 här bilden.

måndag, februari 06, 2017

Årslistan

Bättre sent än aldrig:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Javisst, javisst! Jag var på praktik vid Belgiens största sjukhus och skötte om patienter på engelska, franska och flamländska (eller några ord i varje fall, mer kanske engelsksvenskflam - en helt egen blandning).




Genomdrev du någon stor förändring?
Jag genomdrev min fysioterapistudier i mål. Halleluja!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Min ljuvliga systerson Selim föddes 30 juni 2016 på Södersjukhuset i Stockholm.


Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? 
Det blir två. Ett fint och ett ledsamt. Selims födelsedag och terrorattacken i Bryssel 22 mars.

Dog någon som stod dig nära? 
Mina kusiners pappa och några dagar in på 2017 dog min farfar.

Vilka länder besökte du? 
Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark, Sverige, Irland och Kanarieöarna.

Bästa köpet? 
Resorna

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Ja, att barnen klarade av skolan på franska och började få vänner. När jag klarade av att ro i hamn min examen. När Danni klarade av att jobba och ändå vara närvarande här hemma under ett kaotiskt år.

Saknar du något från år 2016 som du vill ha år 2017? 
Ett jobb som fysioterapeut skrev jag förra året. Nu är min legaliseringsprocess ännu på gång så vet inte om jag vågar hoppas på ett fysioterapeutjobb här i inom närmaste framtid - troligen måste jag studera mera först - men kanske något relaterat. Jag behöver ju min egen juttu här i expatbubblan!

Vad önskar du att du gjort mer?
Mera yogaövningar och spring för att få mera styrka och mindre ångest i vardagen.

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Jag borde stressa mindre över framtiden och njuta mera av sommaren istället.




Favoritprogram på TV? 
Har sett på Stranger things, Westworld, Skam, och maaassor med annat som jag inte nu kommer på.

Bästa boken du läste i år? 
Tyckte mycket om Blå Stjärnan i Guillous serie om det stora århundradet.  

Största musikaliska upptäckten? 
I mars lyssnade jag på Cherrie, i maj på Laleh, på sommaren lyssnade jag på Kids United och på senhösten både på Kent och Bob Dylan.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? 
Att jag klarade av studierna och praktikperioden på våren och blev utexaminerad på sommaren. Att jag inte tappade lusten under höstens motgångar utan vågar tro på en ljus fysioterapiframtid också här i Belgien (har inte alltid varit lätt). Att jag började yoga på hösten.

Din största framgång på det privata planet? 
Största framgången är att jag hållit fast vid rutiner när det varit oroligt runt omkring oss. Att jag körde av och ann till Amsterdam med barnen då bomben på Bryssels flygplats förändrade våra påskflygplaner. Körandet dagen efter attackerna möjliggjorde att Rufus och Elsa ändå fick fira påsk på efterlängtade Utö. En annan framgång är att vi jagat så många Pokemons tillsammans.




Största misstaget? 
Hmm, tror visst jag är perfekt - gör inga misstag (ironiskoj)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mer stressad men också tacksam för alla möjligheter

Vad spenderade du mest pengar på? 
Flygresor

Något du önskade dig och fick? 
Nya hörlurar

Något du önskade dig och inte fick? 
Jobb som fysioterapeut

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Firade hemma med familjen


Hörlurarna i paketet

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mera sömn 

Vad fick dig att må bra? 
Familjen, vänner, studierna och sommar (gäller även i år)


Sommarfesten då jag och Leffen-ölen hittade varandra

Vem saknade du?
Har saknat det sociala nätverket (vänner och familj) som jag nästan tagit för givet i Finland. Och så syskonen i Stockholm. Gäller även i år!



De bästa nya människorna du träffade? 
Många fina nya typer - speciellt på höstens franska kurs 

Mest stolt över? 
Mina barn.

Högsta önskan just nu? 
Att högerpopulismvågen ebbar ut 


Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Bara försöka vara mig själv

fredag, februari 03, 2017

Februari Perkele

Februari och fredag. Ferbuari och fredag. Hänger du ännu med?

Förra helgen var det begravning och dop under en och samma dag. Trodde först att det skulle bli en för häftig känslokarusell och var inte säker om jag skulle klara av att gå på båda två. Men bestämde mig i stunden att ändå åka också till dopfesten och det var ett bra beslut. Så mycket värme och kärlek.

Men har varit extra trött den här veckan. Så lämnar djupare tankeformuleringar till en annan gång och lyssnar istället på veckans fredagslåt. Sverigefinnen Max Perkele och Närhet vid första ögonkastet varsågoda (du och min mobilladdare - haha):

torsdag, januari 26, 2017

CNN överdos

Här har vi haft magsjukan på besök och jag har kollat för mycket på CNN. Har sett på vita husets presskonferenser som vilket underhållningsprogram som helst. Det har gått så långt att jag blivit irriterad då pressekreteraren Sean Spicer klarar av att svara på frågor någorlunda normalt, hoppas nästan på att de ska komma ännu mera absurditeter - showen blir ju bättre då.

Där i soffan under täcket har jag funderat på att den amerikanska marknaden reagerat positivt på Trump. Dow Jones (aktieindex över de 30 största amerikanska företagen) nådde nya rekord igår. I de bästa av världar kunde det på lång sikt betyda nya investeringar och nya jobb i USA, men för tillfället är det företagen som blivit rikare inte det amerikanska folket (om du nu inte råkar äga en stor mängd aktier).

De västerländska företagen - också amerikanska - har gjort stora vinster på billig arbetskraft runt omkring i världen och nu då lönerna har höjts något i t.ex. Kina och Trump lockar med skattelättnader finns en chans att företagen flyttar en del av produktionen tillbaka till USA. Den fria marknaden har ingen moral, utan företag invetesterar på den plats där förutsättningarna för vinst är bäst.

Protektionism vs globalisering handlar också om global rättvisa. Hur mycket är vi i väst beredda att offra för att andra delar av världen får det bättre? Att välfärden fördelas jämnare globalt. Arbetsrättsfrågor så som skälig lön och arbetstid, förbud av barnarbetskraft osv kan vi som står för dessa värderingar påverka genom t.ex. klausuler i handelsavtal - ju flera länder som ingår i dessa avtal ju mera tyngd har avtalet och ju mer kan vi påverka arbetsförhållanden. Den fria marknaden har ingen moral, men vi som människor har möjlighet att påverka den globala marknaden med lagar och förordningar ifall vi vill försöka göra vår värld till en rättvisare plats. 

Och det är här jag blir mörkrädd. För USA:s president har i och för sig påverkat den amerikanska marknaden positivt så här långt  (aktieägarna har blivit rikare), men moralen, människan Donald Trump, ger inga förhoppningar om en ljusare framtid. Hans narcissistiska drag och aggressivitet kan ha verkan på globala frågor så som fred, miljö och mänskliga rättigheter. 

Och även om jag försöker se på presskonferenserna med distans - som en show som inte påverkar mig - inser jag att oberoende om jag vill det eller inte kan den där obehagliga mannen inverka negativt på också mitt liv. 


fredag, januari 20, 2017

Bilder från Ixelles

Jag tar sällan vardagsbilder kom jag på här under veckan. Så när jag gick till franskan förevigade jag några vyer från min väg.

Kursen jag går på ordnas av EPFC och de har lokaler på flera håll i stan. Min kurs hålls i kommunen Ixelles som i praktiken är en del av Bryssels centrum.

För att komma dit byter jag metro vid Arts-Loi var man ännu idag möts av några fullt utrustade militärer. Har vant mig vid synen, men känslan av att nästan snubbla in i ett automatvapen efter morgonkaffet är inte skön.

När jag stiger upp vid Port de Namur ser det ut så här:


 Sen vänder jag in på den här gatan:


För att ta mig vidare på den här smalare gatan där det ligger en uteliggare vid en dörrport och sover då jag går förbi på morgonen. Hans hund brukar titta upp på mig med snälla ögon.


På väg tillbaka efter kursen tittade jag upp och då ser det ut så här. Bryssel är en salig blandning av byggnadsstilar från olika årtionden.


Ju längre jag bor här ju mer tycker jag om den här stökiga staden. Kanske det alltid är så?
Ha en bra fredag där var du är! Fredagslåten (yesyes inspirerad av Skam):



onsdag, januari 18, 2017

Luntvibbar

Hade franska tent idag. Uuujeee. Kom sist in i klassen och fick klämma in mig på den trängsta platsen. Intressant hur rätt många tar det där med att inte titta på den andras svar eller diskutera med andra under tenten mera som en rekommendation, inte som en regel att följa.

Jag stirrar lydigt ner på mitt papper och vågar knappt ens titta snett upp på läraren. Det kunde ju se ut som om jag sneglade på grannens papper. Böjer huvudet lite extra mycket bakåt när jag kollar på tavlan, nästan så att näsborrarna är där ögonen borde vara. Jag vill ju inte ge någo luntvibbar ifrån mig till Madammen. Skulle helst vilja ha skyddslappar på glasögonbågarna. Bara för att förtydliga hur oskyldig jag är. Medan jag skriver hör jag ett jämnt surr av viskningar och Madammen som nu som då harklar sig och manar att alla ska jobba själv. Känner en skam över klassens fusk. Och jag stirrar ännu intensivare på mitt eget papper och böjer huvudet lite extra mycket neråt så att min näsa kommer närmare pappret. Vill helt tydligt - men ändå kanske lite omedvetet - visa till Madammen att här sitter minsann en ärlig (lutheran)piskad finne. Inget fusk här inte.

Fick huvudvärk efter tenten. De andra verkade ta det lite mera chill.

måndag, januari 16, 2017

Hemmahelgen, samt Stampy vs Madonna

Husmorstips a la mig bjuder jag på idag nu när vardagen kickat igång:

1. Diskborstar kan tvättas i diskmaskinen. Det här var en riktigt aha-upplevelse förra året då jag hörde någon berätta denna sanning. Förut köpte jag helt för snabbt nya. Mindre plastköp känns alltid bra, speciellt nu efter julen.

2. Ööö, det var något till också - men kommer inte på det. Men ett råd är väl bättre än inget!

Vi hade en hemmamyshelg och gjorde en snögubbe och bakade en Stampy Cat chokladkaka. En minecraft-grej, Rufus nuvarande idol är youtubaren som kallar sig Stampy Cat.

Danni tweetade bilden på kakan och funderade om Stampy kommer att svara eller lajka. Jag tänkte tappa hakan och konstaterade att Danni har underskattat Stampys populäritet, han kan närmare 40 miljoner visningar på vissa av hans videon (rekordet är väl 150 miljoner visningar). Jämförde det med sannolikheten att få ett lajk av Madonna och kom på att det inte heller är helt rättvist eftersom hon bara har ca 9 miljoner följare på instagram. Danni tyckte att man ändå inte kunde jämföra Madonnas kändiskap med Stampys. Jag argumenterade med att Madonna forfarande är drottning av pop, men på sociala medier är hon inte royalty. Vi bestämade att respektfullt agree to disagree.

Det var vår söndagsmiddagsdiskussion. Vuxen till vuxen delen av diskussionen i varje fall. För resten av tiden gick till att försöka hålla alla vid matbordet (ofta någon av oss som springer bort skrikande eller gråtande) och undvika att bli träffad av plastleksaker under rajvarattackerna.






fredag, januari 13, 2017

Nyårsresan

Och så har det ju varit jul i Finland och en Kanarieöresa sen sist. I år drog vi till Puerto Rico på Grand Canaria. Det var precis allt vi hade förväntat och hoppas på. Efter två veckors resande gick vi i pyjamas hela förra helgen före skolstarten.

Nu är vi tillbaka i rutinerna igen - barnen i skola, Danni på jobb (han gör just nu en juttu om Emmanuel Macron - en ny fläkt i den franska och europeiska politiken som för en gångs skull inte är högerpopulistisk) och jag har börjat med franskan och realityserierna.

Några beskrivande bilder från södern:

Säger nästan allt om vår tid (på stranden, på resan, på jorden år 2017)

Också en mycket beskrivande bild av vardagen i Puerto Rico
En ganska beskrivande bild av stället vi bodde på. Efter SKAM tycker jag att allting
norskt är så sympatiskt. 

Jag är glad och barnen sura. Inte så ofta det hände under veckan, men vi lyckades
få den här före-lunch-stämningen på bild




måndag, januari 09, 2017

Farfar

När Rufus föddes gav min farfar följande två råd:

1. Lyft aldrig babyn genom att bara hålla i huvudet för då kan nacken brytas
2. Akta er för att babyn slipper åt att slicka raklödder med skäggstubbar i för de kan göra hål i det inre organen som leder till att man dör. Det här hade han sett hända åt en hund under kriget.

Min farfar var ingen gosfarfar. Han sa rakt som det var eller som han tyckte och det kunde ibland vara provocerade och obekvämt. När vi kom hem från någon resa var han intresserad över vad vi hade ätit, inte så där allmänt utan exakt dag för dag och måltid för måltid. Han älskade också att fråga historiska namn- eller årsfrågor. Ofta omöjliga att svara på vilket han njöt av. Alltid exakt. Exakt vilken tid kommer ni? frågade han. Under de senare åren mera på skämt.

Han hade en hård yta som han säkert lade grunden till när han som 17-åring hamnade ut i kriget. Men under ytan fanns något mjukt som skymtade fram, ofta i form av sentimentalitet. Speciellt under de senare åren. När han hälsade på våra nyfödda barn eller när han berättade om hans favoritmusik så som Frank Sinatras I did it my way (Elvis Presley och allt efter det vara bara skit tyckte han).

Jag är glad att jag fick se honom oftare under åren i Helsingfors då barnen var riktigt små. När vi kom och hälsade på satt han alltid med en leksak på huvudet eller i knäet så att barnen måste försöka hoppa för att nå upp till den. Han sjöng också t.ex. att Lucia har loppor i håret och den här humorn älskade Rufus och Elsa.

Min farfar somnade in på fredagen efter bara några dagar på sjukhus och höll Kati i handen under hans sista andetag. Han blev 91 år gammal. Vi kommer att sakna dig farfar.

Sista bilden som vi tog på julen när Selim som yngst hälsar på farfar som var äldst. 


torsdag, december 22, 2016

Lugn jul i Åbo eller fest i Stockholm

Snart flyger vi till Helsingfors och vidare till Åbo för att fira jul. Här blir det antagligen lite tystare för en stund.

Kungens gran vid Royal Palace of Brussels

Vår jul blir lugn men förhoppningsvis inte lika stel och tom som belgiska kungens palats (trots namnet bor kungligheterna inte i det här palatset utan i ett annat utanför centrum).

Ifall du vill ha lite mera liv under julhelgen och råkar vara i Stockholm så kan du alltid kolla in min systers mans spelning på Berns i Stockholm den 25 december. Dansa, dansa! Go ÖZ!



Och sist men inte minst - ha en riktigt GOD JUL!

onsdag, december 21, 2016

Motivation till rörelse: Tillsammans

Så har jag då kommit till det sista inlägget gällande mina funderingar om motivation till rörelse. Tänker avsluta med att vi alla tar varandra i hand och sjunger Oh we are sailing, let's give peace a chance. Helt på allvar - JAG VILL! (EDIT: eller så kan man sjunga All we are saying is give peace a chance. Helt hur man vill. Har sjungit fel hela mitt liv. Så är det sen. Hahaha)

Vi behöver ta varandra i hand mer. När jag åkte omkring i den östnyländska skärgården i Finland för att intervjua äldre personer om vad som motiverar dem till fysisk aktivitet slog det mig hur många som sitter där ensamma i sina stugor. Alla ville de vara självständiga och en del saknade sällskap, andra inte. Vi är alla olika. Man ska akta sig för att klumpa ihop folk och respektera individens önskemål.

Fast kanske inte alltid när det kommer till sällskap. Gällande just sällskap tror jag faktiskt på lite milt tvång.

Ser mig själv som en ensamvarg. Tröskeln att gå med i en grupp kan vara hög i ibland. Inte alltid för jag tycker andra människor är jobbiga utan för att jag lägger en press på mig själv om att alltid leverera. Att vara trevlig, snäll och glad. Och det känns tungt före jag ens ha gjort någonting. Ofta är det ändå så att när jag väl kommer ut och träffar andra så glömmer jag bort pressen och mår bara bra. Jag kommer också som pensionär ha behov av att någon drar ut mig på promenad och bort från realityserierna.

När jag börjar tvåan drar Annika med mig på handbollsträningar till Kyrkslätt lågstadiets gymnastiksal. Skulle knappast ha vågat gå ensam. Jag tror vi spelade i två år utan att vinna en enda match. Men det var ändår roligt. Jag kände mig trygg där bland mina lagkompisar. Så en dag vann vi mot Grani och vi förstod ingenting. Efter slutsignalen stod vi där och tittade lite förvånat på varandra före vi kom på att nu kunde vi också rusa runt och ropa ut vår glädje så som de andra lagen brukade göra. Vilken glädje sen!

Jag spelade handboll under hela lågstadiet, högstadiet och början av gymnasiet. Det påverkade mig massor. Har aldrig analyserat det närmare och tänker inte göra det här heller i någon längre utsträckning. Gemenskap är kanske det jag främst tänker på. Att vi kunde förstå varandra på spelplanen utan ord. Jag kommer alltid att sakna den gemenskapen.

Vart vill jag komma med det här svamlandet idag då? Jo: vi alla skulle behöva en Annika som nu och då under livets gång drar med oss - på promenad, på jumppan, på yogan, till stallet - då vi inte själva orkar eller vågar ta det där första steget.



Så vad är då mina slutsatser efter de fyra motivationsinläggen? Hur motiveras till fysisk aktivitet som leder till hållbar rörelseglädje? Här är i korthet det jag tidigare skrivit om:

1. Börja med att jobba på din självkänsla. Öva på att tro på dig själv. Sök fram minnen då du mått bra av motion. Lev in dig i den känslan. Ifall du inte har positiva minnen: föreställ vad som kunde intressera dig i de bästa av världar och sök stöd av peppande vänner eller t.ex. en personlig tränare.

2. Tala om för någon att du vill börja röra på dig mera eller börja en ny(gammal) hobby.

3. Fundera på din personlighet. Vad brukar få dig att komma igång gällande andra saker i livet? Använd yttre motivation i början om du tror du behöver det (lite hot och lite tvång). Piska eller morot? Lägg upp en plan och eventuellt mål ifall du vet att det brukar hjälpa dig att hållas motiverad

4. Börja lugnt och lyssna på din kropp. Ju mera du rör på dig ju mer skall du också vila (läs sova).

5. Se till att du får mycket pepp under processen. Får du inte så be om det av vänner (jo man kan) eller sök dig till en professionell (personlig tränare eller fysioterapeut). Omringa dig med människor som vill dig väl, men kommunicera också till dem vad du vill och att det här är viktigt för dig.

6. Ensamma promenader kan vara sköna, men kombinera gärna med motion i grupp. För att det är svårare att komma undan då och för att du mår så mycket bättre efteråt.

7. Undvik all ytlighet inom motionsvärlden om möjligt. Sök dig till välkomnande grupper med bra dragare. Typ: Se dig inte kritiskt i spegeln där ensam på en springmattan på det flashiga gymmet utan blunda och njut av känslan i kroppen efter avslappningstimmen.

8. Den långsiktiga målsättningen är alltid inre motivation - jag vill röra på mig för att det känns bra. Alla kan nå dit. Det handlar om att hitta för just dig rätt motionsform och takt.

9. Men också bra att komma ihåg att motivationen förändras hela tiden. Det finns inte en lösning som håller livet ut. Efter en tid - också då man hittat rörelseglädje- kan man behöva ny inputt (mera pepp, nya rutiner, nya mål, ny hobby osv). Men då du en gång har hittat den inre motivationen till fysisk aktivitet kommer det alltid att vara lite lättare att komma igång på nytt.

10. Och sist men inte minst: Du bestämmer själv över din egen kropp. Tänk vad bra och befriande!

tisdag, december 20, 2016

Varm och kall känsla i magen

Har ni det som jag? Mår ni också illa av att ni känner att ni nästan blivit immuna mot nyheterna om terrorattacker och krig? Vill bara stänga av flödet och istället bläddra vidare bland glada ting.

Stoppar huvudet i sanden en stund och tänker tillbaka på den fina stämningen under lördagens glöggfest samt på mat-knytkalas-festen jag hade på måndagens franska kurs. Fast under franskan kunde jag inte helt gömma mig från verkligheten. Vi börjar nämligen alltid med att berätta för varandra vad vi gjort under helgen. Jag kom då med glöggfesten och mannen från Aleppo berättade att han tillbringar hela helgen med att protestera på olika håll i Bryssel mot bomberna som faller över Syrien.

Den här hösten har varit tung. 

Min mantra för mig själv de senaste tiden har varit att också efter och under varje katastrof måste man stiga upp och gå och köpa mjölk från butiken. Och kanske ordna glöggfester. Inte blir världen i alla fall sämre av fest (by the way: känner mig otroligt otillräcklig största delen av tiden). Här några suddiga bilder från lördagens.