tisdag, maj 16, 2017

Klängväxter och klagogubbar (och kanske gummor)

Har under senare tid fascinerat mig av den positiva nyheterna från Egentliga Finland. Det rekryteras, byggs kryssningsfartyg och lyxbilar. En bra vibb och många möjligheter. Nästan så jag börjar fundera på att flytta till Åbo igen. Kanske någon typ av hemlängtan.

Blev så sugen av de positiva nyheterna - orkar inte med allt elände - att jag t.o.m. surfade in på Turun Sanomats hemsida för att läsa mera nyheter. En artikel där handlar om hur Esko Aho funderar på hur Finland borde tampas med den positiva trenden i Egentliga Finland. Bestämde mig för att också läsa kommentarerna för att få ännu mera glada rop och riktigt tanka i mig positiv energi. Men där tog både den positiva energin och Åbo-längtan slut.

Inte en enda glad kommentar - BARA gnäll  i still med "int får jag ändå jobb", "bara unga som får" och  "vad fan gör Esko Aho här". Kan inte med en sådan djuprotad pessimism - hur ytligt det än låter. Ifall du vill klaga och gnälla finns det så mycket i världen som är fel. Det gäller inte den positiva nyheterna i Åbo. Nu harmar det att jag läste kommentarerna. God damn, just när jag började tro på Finland igen.

Får stirra in i mina bilder på klängväxter på husfasader i Bryssel för att få tillbaka den fina tisdagsenergin jag hade tidigare. Älskar växter på väggar:





Och som grande finale -klängväxten som åt upp huset.

fredag, maj 12, 2017

I väntan på chansen

På franskan hade vi den här veckan en uppgift där vi parvis skulle simulera en arbetsintervju-situation där arbetssökaren på flit skulle göra sådant man inte borde vid en arbetsintervju. Sedan skulle resten av klassen ge råd till den som blev intervjuad (till er alla som kämpat med franskan någon gång i livet: vi övar på att böja subjonctif présent, il faut que...). 

Mitt par och jag bestämde oss för att jag skulle var arbetssökande och hon intervjuaren. Jag skulle låtsas söka ett sjuksköterskajobb och gick all in med att göra bort mig. Vi gick upp på scen som en av de första paren och vi fick många skratt och jag kände mig lyckad. Men efter vår presentation var det få som verkade villa göra bort sig utan de gick i stället all in för att imponera genom att berätta om sin egen jobbhistoria.

Blev först störd över att så få kunde skratta över sig själva. Men efter en stunds lyssnade fick jag en ömkande känsla för "intervju-objekten" och insåg igen hur bortskämd jag är. Jag går på franska kursen för att göra något av min tid här och för att jag kanske behöver franskan mera nästa år. De flesta andra går på kursen för att det måste hitta jobb här i Belgien och helst så snabbt som möjligt. De har utbildat sig in sina hemländer men utbildningen duger inte här, språket räcker inte till och de kämpar dag ut och dag in med att ändå försöka. Och så de kämpar. Till och med när de ska försöka vara dåliga berättar de om vad de egentligen kan. För vem vet vem som sitter i publiken där på franska kursen?

Tänk dig en situationen där allt rycks ifrån dig; allt du känner, hela ditt nätverk och där mitt i livet har du plötsligt inte en plats, en plattform eller ett språk. Då krävs det så mycket mer av dig. Så otroligt mycket mer. Så mycket mer än att stressa över att min finska inte är perfekt eller att jag ibland staplar framför publik också på svenska.

Det känns som jag läst liknande skriverier förut, men som alltid i livet blir det på riktigt när tanken eller känslan sjunker in i en själv.



Det skulle man också kunna göra - vänta på att dö - men det är få som gör det. Mina klasskamrater är någon typ av motsatt till typen i sången.

torsdag, maj 04, 2017

Invigning av nytt utebord och vappen


Och här kommer bilder från förra helgen. Skolan ordnade vårfest, vi drack kaffe och saft vid nya utebordet och 1 maj picknickade inomhus pga av dåligt väder.

Det tog oss två år att fixa ett utebord. Nu har vi ett litet av plast som en est
sålde som begagnad för en billig peng. De passar bra med de vita plaststolarna som
fanns i huset när vi flyttade in. I vårsolsken känns t.o.m. plast fint.

TITTA! Vi har samma blåklocka på vår gård som också finns i Hallerbos-skogen. Plockade
en bukett av dem före jag klippte gräset.

I väntant på Rufus sång- och dansnummer på skolfesten äter Elsa en brochette de bonbons som förrätt.

På måndag blev det picknick inne på grund av dåligt väder.

Vappstilleben. Linjekonvalj ger man här av någon orsak till kvinnor - mamma,
 mormor och farmor - på första maj.

onsdag, maj 03, 2017

Hers-piller och dubbelmoralen

Hade ju egentligen tänkt klistra in några vappen-bilder men har en sådan lust att skriva om pillren som Hanna Widell och Amanda Schulman säljer i Sverige. Den här bloggen har tappat fokus för länge sedan så skriver om det jag helt enkelt har lust med och Hers-diskussionen fascinerar mig av någon orsak. Hers är alltså ett nytt och dyrt näringstillskott för kvinnor som systrarna Widell och Schulman lanserat för en tid sedan och som kritiserats rätt hårt i Sverige.

Den hårda kritiken irriterar mig någonstans och jag har försökt lägga fingret på varför? Är det för att jag ofta lyssnar på Hannas och Amandas podd och sympatiserar med dem? Kanske.

Eller är det den politiska synvinkeln bakom de olika debattinläggen som irriterar mina hjärnceller - etik, moral, begränsningar på ena sidan och individens frihet och skyldighet att fatta egna beslut på andra. Orsaken varför det här irriterar mig är säkert för att jag inte alltid själv vet exakt var jag är på den politiska kartan - vad tycker jag egentligen?

Kan bli irriterad på personer som med upphöjt pekfinger berättar vad som är rätt och fel för mig att köpa. Det finns ingen forskning av hög kvalitet som visar att rynk-krämer i det långa loppet har någon större effekt. Jag VET det här och ändå tycker jag om att köpa lyxiga krämer ibland eller att testa på nya behandlingar.

Det är viktigt att i ett öppet samhälle diskutera och debattera nyttan med nya produkter. Men samtidigt: det mesta som säljs - överhuvudtaget - behöver du inte. Men det finns de som inte har förstått hur kapitalism fungerar och då ÄR det viktigt att informera och öppet kritisera varor som säljs, hur de marknadsförs och prissättningen av dem - för att skapa någon typ av marknadsförings- eller reklamfilter.  Speciellt viktigt blir det för unga som ännu lär sig om världen vi lever i. Det är inte på riktig, säger jag ofta till Rufus och Elsa då de dreglar över någon ny leksak i en reklamfilm.

Kanske min irritationen har att göra med dubbelmoralen i uppkomsten av Hers-debatten. Varje dag lanseras det nya produkter inom wellness-sektorn - det bara regnar skönhetsprodukter, näringstillskott, fysikaliska hjälpmedel (ultraljud-, kyl-, elbehandlingar osv). Inom det här området finns det mycket lite forskning av hög kvalitet och ifall bra forskning gjorts finns det sällan bevis på att produkterna eller behandlingarna har någon inverkan. Samtidigt tycker många, mig inkluderat, om att gotta sig i en del av dessa produkter och testa nya behandlingar. Varor och tjänster inom wellness lanseras, marknadsförs och säljs varje dag och då blir det ändå intressant att se på varför en viss produkt lyfts fram just då, där och av vem.

Jenny Strömstedt var med och startade Hers-debatten i sin krönika i Expressen (22.4). Före henne hade också Politism skrivit om pillren, men debatten satt fart efter Jennys text. Där skrev hon mer eller mindre om samma som jag här ovan gällande wellness-produkter - om bristen på bevis på att de fungerar och att vila och bra mat är lika bra. Och så valde hon att lyfta fram Hers som ett exempel på en dyr och onödig wellness-produkt. Dagen innan hade Alex Schulman (Amandas Schulmans man) i sin podd (21.4) med Sigge Eklund dissat ett Tv-program som Jenny och hennes man Niklas Strömstedt drar på den kommersiella tv-kanalen TV4. Och så dagen efter podden bestämmer sig Jenny att som sagt lyfta fram just Hers som symbol för onödigheten i wellness-produkter i en annars rätt harmlös krönika. Det irriterar mig att det verkar så - som en hämnd - att ingenting är ärligt utan alltid med en baktanke och kalkylerat.

Men oberoende hur det ligger till på riktigt med kändisrelationer och eventuella hämndaktioner så är det positiva med det hela att vi blivit påminda om att wellness-produkter till största delen är placebo och överprissatta. Så nu vet vi det om vi inte visste det från förut.

Ps. Näringstillskott har aldrig varit min grej - till skillnad från krämer - och har inte tänkt köpa Hers heller.

torsdag, april 27, 2017

Den långsamma muskelfibern

Jag har bestämt mig för att försöka få en rutin i att läsa fysioterapi-litteratur för att inte glömma. Börjar med grundkursböcker - så bra att på nytt skumma igenom grunderna i ämnen som intresserar och böckerna ger ofta en bild av helheten som i vardagen annars kan vara svår att greppa. Intressant hur det jag trodde skulle vara självklart ändå inte är det. 

Läste idag om muskler - om hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Fastnade igen på skillnaden mellan snabba och långsamma muskelfibrer (celler kallas fibrer i musklerna). Kom ihåg att det här fascinerade mig av någon orsak också då jag studerade muskler första gången. Långsamma muskelfibrer tar längre att komma igång men när fibrerna väl aktiveras så är de mera uthålliga än de snabba muskelfibrerna. I varje muskel finns det av snabba och långsamma fibrer, men beroende på muskelns funktion ofta mera av någondera.

Vet inte varför jag tycker att det här är så intressant? Blandar kanske ihop det här med personlighetsutveckling. Hur jag med åldern vill bli mera som en långsam muskelfiber, uthållig och grundlig och hur min personlighet ändå är mera som en snabb fiber - blir lätt ivrig men är också otålig ifall det går för långsamt och ger upp. T.o.m. mina motionsformer under livet så här långt reflekterar den här skillnaden. Som yngre spelade jag handboll där snabba ryck gäller och nu försöker jag mig på yoga och lunkande i parker. Fast båda fibrerna fyller ju en funktion, så det är väl så jag skall försöka tänka om mig själv ocskså.

Här kan du se vad som händer i bl.a. din bicheps brachii när du dricker kaffe. Tänk vad skickliga vi ändå är - allt det där "gör" vi hela tiden.



Ps.  Hur lärde jag mig någonsin något före youtube egentligen?

onsdag, april 26, 2017

Våren - som komma skall

Våren väntar på sig i Europa. Hörde idag på skolgården att det varit snöstormar och kalabalik i bl.a. Moldavien och Rumänien. Och så har jag ju på sociala medier följt med snöslaskfrustrationen i Norden.

Här har det också varit kallt. Småfryser mest hela tiden. Men i solen och inom murarna på vår gård råder ett närapå medelhavsklimat året runt. Tänk vilken lycka!

Trampolinen används mest då kompisar är på besök.

Vi var till den kända 
Hallerbos-skogen redan i början på april i hopp om att få uppleva blåklockshavet. Vi var lite för tidigt ute men som tröst fick vi se ett vitsippshav istället. Så glöm den kalla våren för en stund och stirra hellre in i det som komma skall.

Hallerbos i början på april

Magiskt ställe

Ljusröda vitsippor

På den förra bilden ser man i övre hörnet en lite blåklocka, men under veckorna som gått sedan vi besökte Hallerbos har blåklockorna tagit över. För tillfället ser det ut så här:

Bara ljuvligt. Bilden från Hallerbos hemsida.

måndag, april 24, 2017

Kvinnofälla-molnet

I sviterna av franska presidentvalets första rond sitter jag och funderar på mina personliga utmaningar. De gamla vanliga: jobb, karriär, barn, förhållanden och balansen mellan dessa. Hur ska jag klara av att hantera "kvinnofälla-molnet" som seglar ovanför mig och försöka se ljust på min framtida karriär. Me, me and my future. Jag är väl en äkta representant av den personcentrerade tid vissa påstår att vi lever i.

Intressant förresten det där med person- kontra kollektivperspektiv på livet. Det finns ju de som menar att vi som är födda på sjuttio-talet växte upp med en stark kollektiv uppfostran och att vi i arbetslivet har tendens att lägga mera vikt på gruppen än på individen. Medan 90-och 00-talister för fram sig själv först och främst (80-talisterna har jag ingen aning om - kanske de äter guldtackor till lunch, haha). Men när man blandar in personliga egenskaper och politisk syn i mixen (påverkar ändå inte personligheten mera ditt beteende än tidsandan du växte upp i? och alla var inte vänster ens på 70-talet) så blir de påklistrade skiljelinjerna mellan generationerna bara klumpiga tycker jag.

Tillbaka till mina funderingar om kvinnofälla-molnet. Men det menar jag att jag har en tendens att lägga mycket - MYCKET - energi på att stressa över att jag inte jobbar för tillfället. Molnet består av mörka tankar om min karriär, min pension och min privata ekonomi. Fast jag argumenterar med mig själv om att det här bara är en period i livet och att jag har utbildat mig under de senaste åren och finslipat mig inför nya utmaningar och framförallt att jag har haft möjlighet att spendera mycket tid med barnen och att det är skönt att inte jobba heltid, så skingras inte molnet. Jag känner mig ändå misslyckad.

Jag kommer liksom inte över mig själv. Bortskämd är jag också. Måste skärpa mig.

Ps. Men tänk ändå: Presidentkandidat Macron är 2 år äldre än jag. 2 år! Han är Erasmusgeneration och allt. Och det är jag ju med och nu är han där och jag är här och... Ok! stop - slutar nu. Puss och kram.

Mmm, mums. Levde bara två månader på 70-talet så tror bestämt jag har en liten 80-talist inom mig.


fredag, april 21, 2017

Bilder från Schweiz och hyr lägenhet i Åbo!

Trots allt så snurrar jorden vidare och det är fredag igen. Mitt i alla avsked och sorligheter den här våren finns också det ljusa i livet. Dagen är aldrig antingen eller, svart eller vit, den är i olika höjder, rader, känslor och färger samtidigt. Vilket kanske är självklart men blir så tydligt då höjderna och dalarna blir höga och låga samtidigt.

Bilderna från Schweiz under påsken får träffande nog symbolisera höjderna:

Snön smälte i snabb takt också högt uppe

Matsäck som lunch var en hitt. Priserna i Schweiz är inget att skoja med.

Det här är just före vi åker ner från en svart backe, vi kom ner - fast stilpoängen
 var inte så höga.

Afterski i ca +30 grader med Danni och min faster och en underbar utsikt

Och som avslutning träffade vi på hemvägen Anna&Jay med barn. Anna och jag
studerade tillsamman i Åbo och vi har hållit kontakten sen dess. 

Och på tal om Åbo så hyr vi ut våra trevliga lägenhet i Åbo centrum på Universitetsgatan. Skrev så här på FB:

"Uthyres: Fin och trivsam trea (76m2) i Åbo. Centralt läge på Universitetsgatan ett stenkast från Åbo Salutorg. Stort vardagsrum och balkong. Hyra 950 euro/månad. Ledig fr.o.m 1.6. För mera information kontakta: annelind79@gmail.com."


Åbo är ju hot, hot, hot om ni inte visste det från förut. Bilden är från internet närmare bestämt från kingofwallpapers.com. 

Och som inte det här skulle vara nog har jag en fredagsfiilis låt att dela med mig. Lina som ser på HBO:s Big Little Lies tipsade mig om den här låten och den är ju sååå bra! Har inte börjat se på serien ännu, men tycker nu redan om den tack vare musiken. Ha en fin fredag!

torsdag, april 20, 2017

Den ledsamma våren

Alright, alright. Mina bubblande tankar kom aldrig ut via tangentbordet. Under de senaste veckorna har vi bl.a. firat påsklov och bilat till Schweiz. För att spara övernattningskostnader testade vi den här gången att åka hela vägen - ca 800 km - under en dag och det gick bra. Vi hade planerat att skida hela veckan hos min min faster men när vi närmade oss visade temperaturen +28 grader. Högst uppe fanns det ännu snö så envisa som vi är skidade vi i varje fall.

När vi kom hem fick vi ledsamma nyheter. Helena, Dannis pappas fru, somnade in på måndagen efter en tids sjukdom. Helena kom in i våra liv med ljus, sensibilitet och en ljuvlig kreativitet. Livet är skört - en dag är du där och nästa finns du inte mera. Kan inte förstå det, är så overkligt.

Det här är en tung vår.

fredag, mars 31, 2017

Mars i bilder

Inget nytt inlägg under hela mars. Har samlat mig och mina tankar under den senaste tiden och inte haft ett så stort behov att skriva ner dem (+ att min laddare till datorn gick sönder). Men nu börjar det bubbla över med funderingar så jag får börja skriva igen.

Mjukstartar ändå med mera bild än text. Marsmånads höjdpunkter i bild, varsågoda:

Lunch i Pra Loup. Så fin resa!

Tumistid i kabinen. Rufus och Elsa var båda i skidskola och nu skidar de redan ner för
stora backar.

Danni fick nån slags 40-årskris och testade nya skidor var och varannan dag. Sen åkte han ner i
crazyfart med ett leende på läpparna.

Soligt nästa varje dag och ca 20 grader i lä i solen. Varmare än på midsommaren
i Finland.

Lunch med hela nästan hela gänget. 

Sen kom vi hem och mamma och pappa kom och hälsade på. Här är vi och turistar i Gent.

Pappa och grönt te

I mars blev det vår på riktigt

Ännu mera vår.

Magnolia

Danni har rest omkring. Från Rom och EU:s 60 års firande
fick jag en kardinal-kalender.

 Det var mars det. Ha en skön fredag!

fredag, februari 24, 2017

On the road again (om sisådär en timme hoppas jag)

Heeej! Tänkte snabbt kika in här före vi åker iväg på sportlov. Vi skall om nån timme starta vår färd med bil mot de franska Alperna. Vi kommer att fira sportlov - eller Carneval som det heter här -med två kompisfamiljer som vi lärt känna i Bryssel. Stället vi åker till heter Barcelonette och där råkar Elises (en av mammornas) släkt ha ett hus. Hur tur har inte vi som blev bjudna med!

Fick just meddelanden av de två andra familjerna att de redan startat. Senast jag hörde något av Danni var då han skickade flygbilder över Greklands skärgård. Han borde vara i Bryssel, men vet inte vad som dröjer. Grrrr. Det kommer med andra ord att bli en sen och lååång färd. Hela resan är ca 1000 km men vi stannar i natt i Dijon för att inte göra resan för jobbig.

Hejdååå för en stund och ha en skön fredag!

Snaaart är vi här!


Och jag har blivit rödhårig. Lever ett liv i återkommande cykler. Tror varje år att jag vidgar
vyerna och gör något nytt och så när jag kollar på bloggen vad jag gjorde för ett år
 sedan så det exakt samma händelser: ny frisyr och
skidresa. Knas så jag är förutsägbar!

lördag, februari 18, 2017

Ett steg i taget

År 2016 var politiskt ett jobbigt år men privat bra. År 2017 har på det privata planet börjat skit helt rent ut sagt. Vi har igen en stor sorg i familjen. Dannis mormor Märtha gick bort förra veckans fredag.

När den äldsta generationen försvinner, försvinner för mig en trygghet. Bara det att Märtha satt i samma rum på Utö eller i Åbo, löste ett korsord och hade levt länge gjorde mig så trygg. Kan inte skriva mera om henne just nu för jag orkar helt enkelt inte känna efter.

För mig har dagboksskrivandet ofta hjälpt mig igenom känslostormar och svåra tider, men nu har jag inte alls haft lust. Allt har bara känts ledsamt, onödigt och tråkigt. På något sett var det här droppen som fick bägaren att rinna över. Förra veckan kände jag riktigt hur jag gled in i depressionsgropen, knuffade nästan mig själv för att komma snabbare ner. Ville bara ge upp. Tyckte allting var onödigt: att lära mig franska (lär mig aldrig), att söka om legalisering (dömt från början att misslyckas), att drömma om jobb som fysioterapeut (går ändå int), att söka jobba som volontär (vill jag ens?). Ville bara skita i allt och stirra på The Affair non-stop och sluta sköta om mig eller min familj.

Det känns lite bättre idag. Försöker göra en liten sak i taget. Sakta krypa uppåt igen. Sätta kastrullen på spisen och koka pasta till barnen.

torsdag, februari 09, 2017

Attacknyheter

Funderade här tidigare om hur det varje gång jag varit i Finland funnits någon som med bekymrad min frågat hur det är att bo i Bryssel. Om jag känner mig osäker eller t.o.m. rädd? Nu senast förstod jag inte att personen som frågade relaterade sin oro till terrorattackerna utan jag började istället babbla om hur tungt det kan vara att försöka hitta en ny tillvaro i ett nytt land och att det är tungt då Dannis jobb är så oregelbundet och när han ofta är på resor.

När jag förstod att frågan handlade om tillvaron efter bomberna och jag insåg att jag inte associerade frågan till attacken våren 2016 tyckte jag att det i sig självt beskriver hur lite jag i dag - mindre än ett år senare - funderar över det som skedde. Eller det är kanske felformulerat, för funderar gör jag nog. Minnet av den dagen aktiveras för några sekunder varje gång jag åker förbi Maalbeek-metrostation på väg till franskan eller när jag stöter på militärer som patrullerar på stationerna. Eller när jag tänker på patienter som skadades i attackerna och som jag fick vara med och sköta om på sjukhuset i Leuven.

Jag minns ibland, men jag är inte rädd när jag rör mig på stan. Jag kände ett obehag och var till och med rädd dagarna och veckorna efter attackerna. Men inte mera. För livet går vidare. När rädslan går över kan man tänka logiskt. Sannolikheten att dö i en terrorattack är så mycket mindre än att dö i en bilolycka - för att inte tala om att dö i hjärt- och kärlsjukdomar osv, osv. Jag kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden och speciellt inte för en sådan liten sannolikhet. Vilket begränsat liv det skulle bli.

Jag har tänkt på mediernas roll och hur den intensiva bevakningen av terrorattackerna i Bryssel - veckovis med bilder av militärer och folktomma gator - gör att de här bekymrade personerna i Finland fortfarande idag först och främst associerar Bryssel med terrorattacker. Känns konstigt att de eventuellt känner en rädsla och oro för den stad som jag själv idag njuter av att bo i. När jag gick med ett ljus till Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna var fortfarande alla stora internationella nyhetsbolag där. Deras tält och sändingsbilar stod i långa rader tätt placerade bredvid torget. Det kryllade av journalister och det kändes som att gå in i en reality show-inspelning med livesändningar till höger och vänster.

Och så knäpper jag på CNN här tidigare under veckan (måste sluta, får stressymptom av nyheterna) och hör Trump och Vita Huset säga att bevakningen på terrorattacker i Europa och USA varit för lam. Han slänger ut en lista på de attacker som enligt Vita Huset borde ha fått mera publicitet. Och där på listan finns Bryssel. Och jag baaaa - whaaat? Hur olika vi tänker - du och jag, Trumpen.

Jag tänker på all den värme och kärlek som Bryssel visade under dagarna och veckorna
efter attacken. Ett val jag gjort, finns säkert de som fokuserat på annat. Men solidariteten och
värmen mitt i sorgen var handgriplig vid Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna då jag tog den
 här bilden.

måndag, februari 06, 2017

Årslistan

Bättre sent än aldrig:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Javisst, javisst! Jag var på praktik vid Belgiens största sjukhus och skötte om patienter på engelska, franska och flamländska (eller några ord i varje fall, mer kanske engelsksvenskflam - en helt egen blandning).




Genomdrev du någon stor förändring?
Jag genomdrev min fysioterapistudier i mål. Halleluja!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Min ljuvliga systerson Selim föddes 30 juni 2016 på Södersjukhuset i Stockholm.


Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? 
Det blir två. Ett fint och ett ledsamt. Selims födelsedag och terrorattacken i Bryssel 22 mars.

Dog någon som stod dig nära? 
Mina kusiners pappa och några dagar in på 2017 dog min farfar.

Vilka länder besökte du? 
Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark, Sverige, Irland och Kanarieöarna.

Bästa köpet? 
Resorna

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Ja, att barnen klarade av skolan på franska och började få vänner. När jag klarade av att ro i hamn min examen. När Danni klarade av att jobba och ändå vara närvarande här hemma under ett kaotiskt år.

Saknar du något från år 2016 som du vill ha år 2017? 
Ett jobb som fysioterapeut skrev jag förra året. Nu är min legaliseringsprocess ännu på gång så vet inte om jag vågar hoppas på ett fysioterapeutjobb här i inom närmaste framtid - troligen måste jag studera mera först - men kanske något relaterat. Jag behöver ju min egen juttu här i expatbubblan!

Vad önskar du att du gjort mer?
Mera yogaövningar och spring för att få mera styrka och mindre ångest i vardagen.

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Jag borde stressa mindre över framtiden och njuta mera av sommaren istället.




Favoritprogram på TV? 
Har sett på Stranger things, Westworld, Skam, och maaassor med annat som jag inte nu kommer på.

Bästa boken du läste i år? 
Tyckte mycket om Blå Stjärnan i Guillous serie om det stora århundradet.  

Största musikaliska upptäckten? 
I mars lyssnade jag på Cherrie, i maj på Laleh, på sommaren lyssnade jag på Kids United och på senhösten både på Kent och Bob Dylan.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? 
Att jag klarade av studierna och praktikperioden på våren och blev utexaminerad på sommaren. Att jag inte tappade lusten under höstens motgångar utan vågar tro på en ljus fysioterapiframtid också här i Belgien (har inte alltid varit lätt). Att jag började yoga på hösten.

Din största framgång på det privata planet? 
Största framgången är att jag hållit fast vid rutiner när det varit oroligt runt omkring oss. Att jag körde av och ann till Amsterdam med barnen då bomben på Bryssels flygplats förändrade våra påskflygplaner. Körandet dagen efter attackerna möjliggjorde att Rufus och Elsa ändå fick fira påsk på efterlängtade Utö. En annan framgång är att vi jagat så många Pokemons tillsammans.




Största misstaget? 
Hmm, tror visst jag är perfekt - gör inga misstag (ironiskoj)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mer stressad men också tacksam för alla möjligheter

Vad spenderade du mest pengar på? 
Flygresor

Något du önskade dig och fick? 
Nya hörlurar

Något du önskade dig och inte fick? 
Jobb som fysioterapeut

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Firade hemma med familjen


Hörlurarna i paketet

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mera sömn 

Vad fick dig att må bra? 
Familjen, vänner, studierna och sommar (gäller även i år)


Sommarfesten då jag och Leffen-ölen hittade varandra

Vem saknade du?
Har saknat det sociala nätverket (vänner och familj) som jag nästan tagit för givet i Finland. Och så syskonen i Stockholm. Gäller även i år!



De bästa nya människorna du träffade? 
Många fina nya typer - speciellt på höstens franska kurs 

Mest stolt över? 
Mina barn.

Högsta önskan just nu? 
Att högerpopulismvågen ebbar ut 


Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Bara försöka vara mig själv

fredag, februari 03, 2017

Februari Perkele

Februari och fredag. Ferbuari och fredag. Hänger du ännu med?

Förra helgen var det begravning och dop under en och samma dag. Trodde först att det skulle bli en för häftig känslokarusell och var inte säker om jag skulle klara av att gå på båda två. Men bestämde mig i stunden att ändå åka också till dopfesten och det var ett bra beslut. Så mycket värme och kärlek.

Men har varit extra trött den här veckan. Så lämnar djupare tankeformuleringar till en annan gång och lyssnar istället på veckans fredagslåt. Sverigefinnen Max Perkele och Närhet vid första ögonkastet varsågoda (du och min mobilladdare - haha):

torsdag, januari 26, 2017

CNN överdos

Här har vi haft magsjukan på besök och jag har kollat för mycket på CNN. Har sett på vita husets presskonferenser som vilket underhållningsprogram som helst. Det har gått så långt att jag blivit irriterad då pressekreteraren Sean Spicer klarar av att svara på frågor någorlunda normalt, hoppas nästan på att de ska komma ännu mera absurditeter - showen blir ju bättre då.

Där i soffan under täcket har jag funderat på att den amerikanska marknaden reagerat positivt på Trump. Dow Jones (aktieindex över de 30 största amerikanska företagen) nådde nya rekord igår. I de bästa av världar kunde det på lång sikt betyda nya investeringar och nya jobb i USA, men för tillfället är det företagen som blivit rikare inte det amerikanska folket (om du nu inte råkar äga en stor mängd aktier).

De västerländska företagen - också amerikanska - har gjort stora vinster på billig arbetskraft runt omkring i världen och nu då lönerna har höjts något i t.ex. Kina och Trump lockar med skattelättnader finns en chans att företagen flyttar en del av produktionen tillbaka till USA. Den fria marknaden har ingen moral, utan företag invetesterar på den plats där förutsättningarna för vinst är bäst.

Protektionism vs globalisering handlar också om global rättvisa. Hur mycket är vi i väst beredda att offra för att andra delar av världen får det bättre? Att välfärden fördelas jämnare globalt. Arbetsrättsfrågor så som skälig lön och arbetstid, förbud av barnarbetskraft osv kan vi som står för dessa värderingar påverka genom t.ex. klausuler i handelsavtal - ju flera länder som ingår i dessa avtal ju mera tyngd har avtalet och ju mer kan vi påverka arbetsförhållanden. Den fria marknaden har ingen moral, men vi som människor har möjlighet att påverka den globala marknaden med lagar och förordningar ifall vi vill försöka göra vår värld till en rättvisare plats. 

Och det är här jag blir mörkrädd. För USA:s president har i och för sig påverkat den amerikanska marknaden positivt så här långt  (aktieägarna har blivit rikare), men moralen, människan Donald Trump, ger inga förhoppningar om en ljusare framtid. Hans narcissistiska drag och aggressivitet kan ha verkan på globala frågor så som fred, miljö och mänskliga rättigheter. 

Och även om jag försöker se på presskonferenserna med distans - som en show som inte påverkar mig - inser jag att oberoende om jag vill det eller inte kan den där obehagliga mannen inverka negativt på också mitt liv. 


fredag, januari 20, 2017

Bilder från Ixelles

Jag tar sällan vardagsbilder kom jag på här under veckan. Så när jag gick till franskan förevigade jag några vyer från min väg.

Kursen jag går på ordnas av EPFC och de har lokaler på flera håll i stan. Min kurs hålls i kommunen Ixelles som i praktiken är en del av Bryssels centrum.

För att komma dit byter jag metro vid Arts-Loi var man ännu idag möts av några fullt utrustade militärer. Har vant mig vid synen, men känslan av att nästan snubbla in i ett automatvapen efter morgonkaffet är inte skön.

När jag stiger upp vid Port de Namur ser det ut så här:


 Sen vänder jag in på den här gatan:


För att ta mig vidare på den här smalare gatan där det ligger en uteliggare vid en dörrport och sover då jag går förbi på morgonen. Hans hund brukar titta upp på mig med snälla ögon.


På väg tillbaka efter kursen tittade jag upp och då ser det ut så här. Bryssel är en salig blandning av byggnadsstilar från olika årtionden.


Ju längre jag bor här ju mer tycker jag om den här stökiga staden. Kanske det alltid är så?
Ha en bra fredag där var du är! Fredagslåten (yesyes inspirerad av Skam):



onsdag, januari 18, 2017

Luntvibbar

Hade franska tent idag. Uuujeee. Kom sist in i klassen och fick klämma in mig på den trängsta platsen. Intressant hur rätt många tar det där med att inte titta på den andras svar eller diskutera med andra under tenten mera som en rekommendation, inte som en regel att följa.

Jag stirrar lydigt ner på mitt papper och vågar knappt ens titta snett upp på läraren. Det kunde ju se ut som om jag sneglade på grannens papper. Böjer huvudet lite extra mycket bakåt när jag kollar på tavlan, nästan så att näsborrarna är där ögonen borde vara. Jag vill ju inte ge någo luntvibbar ifrån mig till Madammen. Skulle helst vilja ha skyddslappar på glasögonbågarna. Bara för att förtydliga hur oskyldig jag är. Medan jag skriver hör jag ett jämnt surr av viskningar och Madammen som nu som då harklar sig och manar att alla ska jobba själv. Känner en skam över klassens fusk. Och jag stirrar ännu intensivare på mitt eget papper och böjer huvudet lite extra mycket neråt så att min näsa kommer närmare pappret. Vill helt tydligt - men ändå kanske lite omedvetet - visa till Madammen att här sitter minsann en ärlig (lutheran)piskad finne. Inget fusk här inte.

Fick huvudvärk efter tenten. De andra verkade ta det lite mera chill.

måndag, januari 16, 2017

Hemmahelgen, samt Stampy vs Madonna

Husmorstips a la mig bjuder jag på idag nu när vardagen kickat igång:

1. Diskborstar kan tvättas i diskmaskinen. Det här var en riktigt aha-upplevelse förra året då jag hörde någon berätta denna sanning. Förut köpte jag helt för snabbt nya. Mindre plastköp känns alltid bra, speciellt nu efter julen.

2. Ööö, det var något till också - men kommer inte på det. Men ett råd är väl bättre än inget!

Vi hade en hemmamyshelg och gjorde en snögubbe och bakade en Stampy Cat chokladkaka. En minecraft-grej, Rufus nuvarande idol är youtubaren som kallar sig Stampy Cat.

Danni tweetade bilden på kakan och funderade om Stampy kommer att svara eller lajka. Jag tänkte tappa hakan och konstaterade att Danni har underskattat Stampys populäritet, han kan närmare 40 miljoner visningar på vissa av hans videon (rekordet är väl 150 miljoner visningar). Jämförde det med sannolikheten att få ett lajk av Madonna och kom på att det inte heller är helt rättvist eftersom hon bara har ca 9 miljoner följare på instagram. Danni tyckte att man ändå inte kunde jämföra Madonnas kändiskap med Stampys. Jag argumenterade med att Madonna forfarande är drottning av pop, men på sociala medier är hon inte royalty. Vi bestämade att respektfullt agree to disagree.

Det var vår söndagsmiddagsdiskussion. Vuxen till vuxen delen av diskussionen i varje fall. För resten av tiden gick till att försöka hålla alla vid matbordet (ofta någon av oss som springer bort skrikande eller gråtande) och undvika att bli träffad av plastleksaker under rajvarattackerna.